Ibland är man så inne i något att tiden utanför både försvinner och blir extra tydlig på samma gång. Så har det varit lite den här våren.

Mihaly Csikszentmihalyi kallar det för flow, när man är så där koncentrerad att allt utanför försvinner. För mig är musiken ofta så, speciellt det här året som gått och den här våren. Det våras för musiken, liksom.

Jag har skrivit nya låtar för första gången på länge. Flera stycken. Kanske för att jag verkligen försöker att inte bry mig om ifall det jag skriver är dåligt eller bra, jag försöker bara skriva och på något vis vara sann mot ursprungsidén. Säga det som vill sägas, oavsett hur välformulerat eller fult det blir. Det spelar på något vis inget roll. Varandet spelar roll, och skapandet. Det betyder inte att det är enkelt, men det betyder att det blir gjort. Lite i taget, bit för bit.

Det lustiga är att vi alla på något sätt redan vet det här – att vill vi få något gjort måste vi göra det bit för bit, vill vi skapa något kan vi inte kritisera det vi gör innan det blivit gjort. Ändå så tycks just det vara små saker som vi behöver inse, om och om igen.

 

Det är bra med deadlines också. Måndagen den 27 mars så anordnade jag och min musikklasskompis Kristina Wiström en konsert där vi båda i varsin konsertdel framförde egna låtar. Vi döpte konserten till ”På riktigt”, för det är vad musiken är för mig, för oss. Och det blev några nya låtar till repertoaren, närmare bestämt sex stycken (och två gamla).

Min tanke med konserten var att väva samman låtarna med mellansnack som berättade lite om kärnan i låtarna (och livet, universum, allting, typ). Förutom ett visst mått av improvisation (eftersom jag inte hann skriva mellansnacket förrän kvällen innan) så blev det ungefär som jag tänkte det.

I klippet nedan kan man se en av de nya låtarna, med lite mellansnack. När jag skrev ”Se mig” tänkte jag att vi människor så ofta krånglar till livet och våra relationer, i stället för att bara säga att vi tycker om varandra. Jag funderade på hur det skulle vara om vi gjorde tvärtom. Om vi, som i sagorna (och kanske förr i tiden), ställer oss under vår älskades balkong och framför en serenad – vad skulle hända då? Utifrån den tanken försökte jag skapa en modern förförarfanfar med lite Per Gessle-touch och glimten i ögat …

I övrigt så har jag tänkt att det här med att arrangera en konsert inte skiljer sig nämnvärt från att arrangera ett scoutäventyr, som de jag gör i Gränslösa scoutkår. Man behöver vara minst lika strukturerad, skapa en tydlig masterplan, vara bra på att planera, planera om, hitta lösningar, entusiasmera andra, vara glad och tacksam och snäll mot de som arbetar med projektet och alltid, alltid se till att det finns bra fika. Sjukt viktigt!

 

Efter konserten började jag direkt med nästa projekt – en EP-inspelning. Och det är vad jag har sysslat med den senaste månaden, att förbereda, projektleda och verklighetsställa (ja, det ordet hittade jag precis på) en inspelning av fyra egna låtar.

Det har varit mycket jobb, men grymt kul. Och jag är så oerhört tacksam för de många fina människor som varit med längst vägen. Totalt är vi 13 personer som arrangerat, kompat, spelat in, körat, gjort instrumentpålägg och roddat. Otroligt!

Nu är allting inspelat och det är dags för mixning. Jag är väldigt taggad på slutresultatet! Releasedatum är inte satt ännu, men det är på gång.

 

Och det blir en liten spelning till, för söndagen den 21 maj anordnar Bromma folkhögskola sin årliga festival Brommastock. Jag fick äran att skapa festivalaffischen (se bild), och kommer jag vara med och spela några egna låtar tillsammans med mitt fantastiska kompband (de är verkligen otroliga). Vi går på scenen strax efter 19.00, varmt välkomna.

Efter det får vi se. Just nu är jag bara väldigt glad och tacksam över att få vara i musikflowet. Resten kommer ge sig, lite i taget, bit för bit.