Ett läger med 1700-talstema, äventyr och lek för 1500 scouter. Ett gäng galna idéer – och ett samarbete med fantastiska människor. Den 22–29 juli i år var det premiär för lägret 1719.
Från början fanns bara en vision. Liksom det brukar göra. En vision om något storslaget. Något episkt. Enda skillnaden i den här sagan är att visionen var min. Och lägerchefen Björn Wimans. Vi ville skapa en enorm lekvärld där alla skulle få vara med, ha roligt, lära sig nya saker och uppleva häftiga äventyr. Det var så arbetet med ”1719 – ett tidlöst läger” började.
Förra veckan var det dags. Då drog äventyret igång genom att adelsmannen Nils Herman von Gyllenbok skrev under ”här och här och här” för att köpa Wessarön från en gammal slottsherre och starta en Wessaröakademi dit alla scouter var inbjudna.
Till sin hjälp hade von Gyllenbok 1700-talets mest prominenta uppfinnare, poeter, konstnärer och tänkare.
Men det blev inte en dans på röda rosor. Drottningens betjänt Erik Silfverstolpe ifrågasatte scouternas adlighet, upplysningskulor fick insamlas som bevis på lärdom. Och scouterna blev upplysta, drottningen ändrade sig och en maskeradbal anordnades för att fira detta fantastiska.
Alla var nöjda och glada.
Sedan upptäcktes att ön hade sålts med dolda skuldsedlar. En rysk bankman gjorde sitt intåg till ön för att inkräva skulderna (och inspektera boskapen). Scouterna hjälpte till att samla in pengar, skulderna löstes. De yngsta åkte hem. Hotet var avröjt.
Trodde alla.
Men så kom ryssen, och Wessarön delades upp i två läger. Ett stort insamlande av krut gömt på ön inleddes. Kampen avgjordes genom att de bägge sidornas krut sprängdes av.
Och det visade sig – att ryssen var starkast. Så kan det gå när äventyren har öppna slut.
Nils Herman von Gyllenbok blev således omdöpt till von Gyllenboski, Wessaröakademien fick byta inriktning till ryska posten-lekar och rödbetsforskning. Men allt slutade ändå lyckligt på något vis. Både för alla barn och ungdomar, och för oss som har arbetat med lägret.
Från galna idéer i dunkla källarlokaler i Gamla stan till minst lika galna upptåg framför 1 500 barn och ungdomar på Vässarö har steget varit långt.
Själv är jag mest fascinerad över hur jag som började med inget annat än mig själv (och en lägerchef), lite galna idéer och engagemang sedan lyckades få med mig så mycket fantastiska människor i arbetet med temat och äventyren.
Människor som har lagt ner massor med timmar av sin fritid för att hitta på karaktärer, intriger, äventyr, stridssystem, sy tidsenliga kläder och skapa äventyrliga kartor.
Att sedan se alla de här människorna leka outtröttligen på lägret, lyssna helhjärtat på alla barn, spela schack med alla som vill, vara med i äventyret, leka som om det inte finns någon morgondag. Det. Det ska jag säga er är episkt.
Det ger mig hopp om världen och livet. För det är så enkelt, så ärligt, så vackert.
Vackert, för att det visar att det fortfarande finns människor som tror, och som utan tvekan ger allt till 1 500 barn och ungdomar de aldrig har träffat förut.
Vad kan vara vackrare än det?
Så här i efterhand känns det tomt. Skönt. Tacksamt.
Tomt för att jag saknar alla de fantastiska människor jag har fått äran att arbeta med, få har privilegiet att få jobba med så kreativa och drivna personer.
Skönt för att det är ett långt arbete som har gått i hamn, torrskott, och med stor framgång. Många sa att det här lägret var det bästa de har varit på, att temat var pedagogiskt, roligt, fantastiskt.
Tacksamt för att jag är tacksam för allt. Den här resan har inneburit en hel del jobb från min sida och från andras. Förberedelser, planeringar, projektledning, tusen trådar att hålla i, story, coachning av ledarkollegor, och lekar och äventyr nästan dygnet runt med få timmars sömn.
Trots det har vi fortsatt att ha roligt tillsammans, fortsatt att skapa och vara.
Jag är tacksam för att vår gemensamma vision blev verklighet. För att över tusen barn och ungdomar fick chansen att vara med oss och leka. Det tror jag är meningsfullt. Det tror jag betyder något – och det tror jag gör skillnad.
Så tack för det Niklas, Karin, Gerald, Patrik, Kjell, Åsa, Amanda, Max, Uffe, Ulle, Björn, Fredrik, Gillis, Mova, Elin, Erik, Ante och Eddie. Och Anders, Malin och kartografen Sofia för eminenta punktinsatser. Tack för en fantastisk vecka. Verkligen.
Daniel och Robert, tack för för bilderna (som jag har redigerat lite efter eget huvud).
Tack också till Läko, programansvariga och alla andra funktionärer, ledare och scouter (ingen nämnd, ingen glömd) som har bidragit till att göra ett av de bästa scoutlägren jag själv har varit på.
