Jag möts i dag av beskedet att scoutledaren Inger Thrysin har avlidit efter en tids sjukdom. Jag kände henne inte särskilt bra, men intervjuade henne en gång till Scoutmagasinet. Minns henne som otroligt engagerad, varm och trevlig.

Eftersom porträttet av henne inte längre finns på nätet (Scoutmagasinet nr 2/2009), så publicerar jag artikeln igen här, för den som vill läsa och minnas.

 

 

Inger Thrysin har gett Scouterna färdriktning

Det var självklart att Inger Thrysin skulle börja på Scouterna. Så självklart att hon hade vetat det sedan hon kröp omkring i blöja på alla fyra. Kanske var det därför också självklart att hon fortsatte. Självklart att hon till slut hamnade i Svenska Scoutrådet.

Inger Thrysin började på blåvingarna i Höganäs, Skåne. Det var det ljuva 60-talet och tjejer och killar hade fortfarande scouter var för sig. Hon var sju år, yngst av sex barn som alla hade gått på Scouterna, och hon fastnade direkt.

– Scouting passade mig. Jag var aldrig bra på idrott eller bollspel, men det spelade ingen roll. På Scouterna kunde man vara den man var, säger hon.

Inger Thrysin minns sitt första läger. Doften av fuktig mossa, löv och barr. När hon tänker på läger är det den doften hon minns. Doften av skog. Och en annan bild. Hur hon klarvaken slår upp ögonen på sitt första läger. Ute är det ljust. Hon och några kamrater rullar ut ur sovsäckarna och börjar städa. Men de blir inte klara. Snart kommer det en ledare och säger åt dem att gå och lägga sig igen. Klockan är fyra på morgonen.

– Jag minns fortfarande hur det kändes. Vi ville städa för att vara snälla och så blev ledaren så arg, berättar Inger Thrysin.

Hon sitter i den mörkgröna soffan i sitt hem i Hägersten, Stockholm. När hon berättar sveper händerna genom luften som om de försöker måla en osynlig tavla.

– Jag blev ledare tidigt, jag var 14 eller 15 år. Det var utvecklande att folk trodde på mig. Jag växte med ansvaret.

Inger Thrysin berättar att hon hela tiden fått möjlighet att utvecklas som ledare. Hon har jobbat på både lokal nivå och förbundsnivå och hösten 2004 blev hon vald till vice ordförande i Svenska Scoutrådet.

Från sin tid som vice ordförande är hon mest stolt över Färdplan för framtiden. Att de olika scoutförbunden tillsammans kunde enas om vad scouting är i dag och vart man vill komma. Det var en enorm process, men den gick att genomföra.

Inger Thrysin var med i Svenska Scoutrådets styrelse i sju år, men i höstas kände hon att hon hade gjort sitt och avgick från sin post som vice ordförande.

– Jag har varit med om en fantastisk resa, men jag tror inte jag kan hitta motivation till att fortsätta längre. Arbetet som vice ordförande har varit väldigt utvecklande för mig och jag har gjort vad jag kan göra för att föra scouting framåt. Det känns bra att lämna över nu, säger hon.

Inger Thrysins nästa scoututmaning är World Jamboree 2011. Hon är tillsammans med Johan Krabb ansvarig för arbetsgruppen som kommer ta hand om alla gäster som kommer till lägret. Utländska besökare, sponsorer, Kungen.

– Det ska bli spännande. Jag är väldigt fascinerad över hur man kan få sådana här stora organisationer att fungera, säger hon.

Vad är det som driver en människa? För Inger Thrysin är det idéer. Nya tankar och sökandet efter ett sammanhang. Hon vill ha en mening med det hon gör. Kanske är det också därför hon inom sig bär en stark tro. En tro på Gud som hon på något sätt alltid burit med sig. En tro som finns inuti, som är en del av henne.

– Min tro på Jesus är större än mig, berättar hon. Så stor att jag inte behöver vara störst jämt. Det är kärlek, att jag är älskad för den jag är.

På baksidan av den gula villan i Hägersten finns en trädgård. Där brukar Inger Thrysin tillbringa mycket tid. När ljuset kommer rensar hon ogräs och planterar växter. Hon gillar att se blommorna växa, vissna och komma igen. Det ger henne ro, och hopp.

Inger Thrysin längtar sällan till något. Hon är där hon är, i nuet. Det är spännande, hon vet aldrig vad som kommer att hända eller vem hon kommer att träffa.

– Jag tycker inte om att vara ensam. Visst är det skönt att vara för sig själv ibland, men jag är ingen ensamvarg. Jag trivs bäst när jag är i ett socialt sammanhang, säger hon.

Och så framtiden. Planen är att börja som scoutledare på en avdelning igen så småningom, att sluta cirkeln.

– Ja, det vore trevligt att börja som avdelningsledare igen. Jag hade aldrig kunnat göra ett bra jobb i Scoutrådet om jag inte hade varit ledare och sett vad scouting betyder för unga, och vad det betytt för mig.

Nathalie C. Andersson