Jag har en funderat över en sak den senaste tiden. Nämligen: Hur mycket fältarbete är det på vanliga tidningar? Egentligen? Och hur mycket fältarbete har vi unga journalister varit med om? Vi som inte har upplevt 70-talets ”Jag ska rädda världen”-journalistik. Vi som i stället har fått hoppa in som vikarier på tidningar som allt mer använder sig av telefonintervjuer. Vi som fått lära oss att det ska gå snabbt, fort. Vara enkelt. Vad är det vi förlorar egentligen?

Det tål att tänkas på, för i fältet så övar man upp någonting man inte alltid övar annars, nämligen förmågan att se oväntade möjligheter och förmågan att improvisera och arbeta i helt nya sammanhang.

 

Journalist på jamboree
Själv har jag väl egentligen bara varit på fältet en gång. Men då rätt rejält. Jag var nämligen utskickad som frilansreporter för Scoutmagasinet på WSJ 2011, det stora världsscoutlägret, jamboreen, som var i Skåne nu i somras. 40 000 deltagare från hela världen, och en värld byggd på de skånska grässanddynerna på Rinkabyfältet utanför Kristianstad.

Jag sov i tält, jag gick otaliga kilometer varje dag mellan olika platser på det gigantiska lägerområdet, jag pratade med personer från jag-vet-inte-hur många nationaliteter, jag satt i säkert en timme och intervjuade en amerikansk scoutledare som först bara ställde frågor till mig, men sedan öppnade sig. Och berättade om sitt engagemang för scouting. Och sedan började gråta, för att han blev så rörd.

Sådana saker är stora, obetalbara, äkta. Det här att verkligen få se en annan människa, att få vara med i deras värld för en stund. Att få ökad förståelse – och en ny chans att verkligen se hur vacker världen är.

Växa genom ansvar
Och man växer ganska mycket som journalist och människa när man befinner sig ensam på fältet. Man är sin egen chef, och man måste själv avgöra vilken vinkel man vill ha, ifall man har intervjuat någon tillräckligt, ifall det där som man nyss såg inte borde bli en egen artikel och så vidare. Hitta egna intervjupersoner, ta eget ansvar, vara öppen.

Det är otroligt utvecklande.

 

Att fixa sin fältdeadline
Det här med att ha en deadline när man är på fältet är också ganska spännande. För man kan ju inte direkt åka tillbaka till redaktionen för att skriva sin artikel och tanka in sina bilder i datorn. Utan det får man göra på plats. Och det kan bli ganska spännande och oväntat …

Här är mina tre favoritminnen från deadlinestunder på WSJ 2011:

1. Discoartikeln
Jag hade deadline för en artikel som jag skrev som extrafrilansgrej till Sörmlandsbygden. Artikeln skulle in morgonen därpå, så jag fick sitta på sent på kvällen och skriva. Lyckades få en plats med eluttag och bord (nåja, en spånskiva med en stol) i den interna delen av mediecentret. Jag sitter där, börjar skriva ingressen, säger hej till lägrets egna fotografer som har sitt headquarter där. Fortsätter skriva – och hoppar nästan upp ur stolen av chock av den plötsliga discomusiken som hörs bakom mig. Mediapersonalen har sin personalfest bakom byggnaden jag sitter i. Med massor med basmusik, dans, och skratt. Och byggnaderna är ju som bekant tält, så någon ljudisolering är inte att tala om …

Öronpropparna i, fokus på artikeln, nej vänta nu spelar de den låten, skriva en mening ”Från den lilla scoutkåren i Sörmland till ett läger med 38 000 scouter från hela världen. För de sex scouterna från Vadsbro-Blacksta scoutkår har den senaste veckan varit ett äventyr utan dess like …”. Försöka koncentrera sig. Dunk, dunk. ”Sitter du här Nathalie, ska du inte vara med på festen?”. ”Nej tyvärr, deadline …”. ”Aha.”

Det, mina vänner, var en övning i självdisciplin och koncentration. Men det blev en artikel till slut. Och rätt okej blev den nog kanske också, utifrån förutsättningarna. Läs den här. Kom ihåg att visualisera discomusiken på hög volym i bakgrunden …

2. Tystnad, sedan bönestunds-artikel

Stärkt, och avskräckt från min discomusiksupplevelse inför förra deadlinen, bestämde jag mig för att intesitta i mediacentret och skriva till nästa deadline. Denna gång en artikel till Katrineholms-Kuriren. Därför lyckades jag hitta ett tyst stort tält i funktionärsbyn, där det dessutom fanns ett eluttag. Seger!

Jag började skriva artikeln och kom en liten bit, sittande i mörkret i en saccosäck (ja, de finns fortfarande) med tältet endast upplyst av min datorskärm. Efter ett tag började det komma in lite folk i tältet, jag fortsatte skriva. Efter ytterligare ett tag så kom det fram en person till mig och sa att de skulle ha bönestund i tältet, men att jag fick sitta kvar om jag ville. Pressad inför deadline som jag var, sa jag tack och att det inte skulle vara något problem, och jag lovade att vara tyst.

Sagt och gjort så började de ha sin muslimska bönestund och jag fortsatte skriva i min mörka del av tältet. Intressant upplevelse. Det blev en artikel även denna gång, och frasen ”Allahu akbar” (Gud är stor), har fått en helt ny mening för mig …

Artikeln kan läsas här.

3. Ett redigera bilder med ljusfilter
Det sista minnet handlar mest om en bild. En bild av när jag skulle redigera en massa fotografier till artiklar jag skulle skicka iväg. Och jag sitter i mediacentret på dagtid, och det är trångt och varmt och solen skiner. Genom tältväggsfönstren. Så klart. Jag vet inte om det är någon som har reflekterat över hur svårt det är att redigera bilder när solljuset reflekteras i datorskärmen … Man ser ingenting och alla färger är bleka. Lätt att råka dra upp på kontrasterna i Photoshop, liksom.

Lösningen blev ganska enkel. Jag letade fram min regnjacka och slängde den över mig och datorskärmen. Sedan satt jag där under i värmen, som i en koja, och redigerade mina bilder. Också det en intressant upplevelse. Man får använda sin kreativitet när man ska jobba i nya situationer …

[Not a valid template]
Ovärderlig erfarenhet
Så här i efterhand tycker jag att det var en ovärderlig erfarenhet att vara journalist en vecka på världens största scoutläger. Jag lärde mig väldigt mycket och hade riktigt kul. Så jag tycker att alla journalister borde få den ynnesten och möjligheten, att arbeta på fältet. För mig var fältarbetet på Rinkarbyfältet ett minne för livet. Och ett stort steg framåt för mig som yrkesverksam journalist. För det var precis det som också scoutrörelsen står för i grunden, learning by doing, att lära genom att göra. Inte genom att studera det i böcker på högskolan.

Du kan läsa artiklarna jag skrev för Scoutmagasinet på nätet. Det är artiklarna i nummer 4/2011 och 5/2011 som handlar om jamboreen. Just look for my byline …

Nathalie C. Andersson