Under mars och april följde jag IOGT-NTO:s Johnny Mostacero genom landet för att göra ett personporträtt. Nu är reportaget publicerat.

Det är lite som att andas ut efter en stor anspänning, det här att bli klar med något man arbetat väldigt länge med. Det är en skön känsla. Lugn, och stolthet.

I min journalistgärning hittills tror jag aldrig att jag ägnat så mycket tid åt ett enskilt reportage förut. Tiden ledde även till några kringartiklar om arrangemangen vi var på. Men i övrigt … Ja, det är sällan som man får hänga på en person när den gör sin grej. Det är sällan man får göra ett personporträtt utifrån egna observationer och inte bara utifrån vad andra berättar. Det blir liksom mer verkligt, mer äkta. Och givetvis mer komplicerat. När du har tillbringat en helg där med en person, en heldag där, ett dygn till på en tredje plats så har du ganska mycket material att utgå ifrån. I mitt fall handlade det om 18 datorskrivna sidor. Plus alla intryck och tankar som jag aldrig orkade skriva ner. Hur får man ner det till ett 12 000 teckens reportage?

Ärligt talat så var det ganska svårt. Jag fick skriva, börja om, börja om, stryka, börja från början, börja från slutet, skriva allting i förtvivlan över att det förmodligen skulle bli det sämsta jag någonsin skrivit. Jag tänkte att jag troligen skulle bli tvungen att säga upp mig i disgrace över det fatala misslyckandet. Sedan så blev det en text till slut. Den blev för lång. Jag kortade ner och kortade ner, säg en så där fem, sex gånger. Kanske fler. Bad desperat en kompis läsa igenom. Kortade lite till. Till slut så hade texten rätt längd. Och efter ett tag började jag också tänka att den ändå blev ganska bra. Faktiskt kanske en av de bästa jag skrivit på Accent. I alla fall hittills.

Under arbetet med texten har jag följt med Johnny Mostacero till Östersund, Storlien, Halmstad, Rydöbruk, Stockholm, Vingåker. Det har varit kul att få hänga med någon, bilda sin egen uppfattning och verkligen göra sån där journalistik som är nära, som känns som att den betyder något.

Och visst blir det på riktigt. I alla fall om man ska döma av de kommentarer som jag fått ta del av hittills. Det är flera som hört av sig och sagt att artikeln är bra, välskriven, att den berört dem, och så vidare.

Det känns förstås bra. Inte så mycket för egot, utan mer för att det blir ett tecken på att det är värt att kämpa lite till, att lägga lite extra tid på formuleringar, på att komma närmare kärnan. Att det ger något att ställa de där extra följdfrågorna för att verkligen komma till djupet med något.

Oerhört lärorikt och väldigt utvecklande, både personligen och framför allt yrkesmässigt.

Att dessutom fotografera och även göra video av knäcket har varit en utmaning. Det är svårt att fokusera på flera saker, men det har gått bra, tycker jag. Så i det här jobbet har jag verkligen varit multijournalist: text, foto, video. Känner mig modern … (Eller något.)

Men mest nöjd är jag över att jag lyckats formulera en del av verkligheten på papper. Att det blev äkta. Att Johnny Mostacero tycker att det varit utvecklande att ha med mig som en skugga genom landet. Och att jag lyckats nå lite längre in, kommit närmare. Då är det på riktigt. Då är journalistik verkligen en kraft som kan förändra världen. I alla fall i det lilla. DET är jag helt övertygad om.

Texten publicerades i Accent nr 4–5 2016 samt på accentmagasin.se. Och nedan finns några av de foton jag tog under reportagets gång.