Med sina böcker och illustrationer har han charmat generationer – men vem är egentligen Sven Nordqvist? Möt illustratören som älskar att rita men hatar att börja.

Text och foto: Nathalie C. Andersson

Foto: Nathalie C. Andersson
Sven Nordqvist har alltid velat bli tecknare. Foto: Nathalie C. Andersson

Sven Nordqvist visste alltid att han ville bli tecknare. Från det första skissalbumet när han var åtta, nio år till serietecknandet i tonåren till reklamritandet i början av karriären.

– Mamma tyckte att jag var duktig. Det är sånt alla föräldrar säger till sina barn, men jag kände att hon menade det. Det var många som uttryckte sin beundran, så då ville jag bli bättre, säger Sven Nordqvist.

Tecknandet blev Sven Nordqvists grej. Därför gjorde det nästan lite ont när storebrorsan tog hem en teckning på några djur som han och några andra ritat i skolan. Sven Nordqvist tyckte figurerna var fula, men deras mamma sa ”åh, så fin”.

– Min storebror var en sån jag beundrade. Han var bra på allt. Men jag var bättre på att rita. Det tog jag fasta på, då tänkte jag att ”det här ska jag åtminstone få behålla”, säger Sven Nordqvist.

I tonåren läste han satirtidningen MAD. Han ritade riddarserier. Han såg filmen West side story och ville göra en parodi på den.

– Det var ambitiöst, jag ville rita en hel serie. Jag hade tänkt ut pratbubblor, men det blev bara en sida …

Men Sven Nordqvist hade bestämt sig. Han skulle rita, och drömmen var att försörja sig som tecknare. Han lyckades få två illustrationer publicerade i satirtidningen HJäLP! och han liftade från Halmstad till Malmö för att besöka Hemmets Journal.

– Jag hade letat upp var de höll till och gick genom ytterområdena i Malmö bara för att visa dem mina teckningar. Det är så man får jobb, man kan inte bara skriva brev och hoppas på resten, säger han.

Hemmets Journal tittade på Sven Nordqvists bilder, men några illustrationsjobb just där blev det inte. I stället kom genombrottet år 1982 när Sven Nordqvist var med i förlaget Opals bilderbokstävling. Han vann med boken Agaton Öman och alfabetet. Tävlingen blev ett startskott för något nytt. Sven Nordqvist, som tidigare bara ägnat sig åt teckningar, började nu skriva böcker.

– Det var en helt ny värld, att hitta på historier och göra barnböcker, säger han.

Nästa bok fick namnet Pannkakstårtan och handlade om en katt som heter Findus och en gubbe som heter Pettson. Böckerna blev en enorm succé och sedan dess har generationer av barn och vuxna stiftat bekantskap med gubben, katten, mucklorna och alla andra vänner på gården.

Men Sven Nordqvist vill inte kalla sig författare. Orden kommer inte enkelt till honom, de måste formuleras, värkas fram. Han kan bära runt länge på tanken att han måste skriva något.

– När jag väl börjar skriva och har det framför mig kan det vara okej. Det är hemskt annars. Jag är glad att jag inte får fler brev från barn, för jag vet inte vad jag ska svara. Det blir för banalt att bara skriva ”tack för brevet”.

Sven Nordqvist i sin ateljé. Foto: Nathalie C. Andersson
Sven Nordqvist i sin ateljé. Foto: Nathalie C. Andersson

Om orden är jobbiga så är strecken från blyertspennan desto enklare. När Sven Nordqvist sitter och skissar i ateljén i sitt hem på Södermalm i Stockholm är det som att tiden försvinner och står stilla på samma gång. Han är inne i det han gör, blir glad.

Men ibland, som nu, är han mellan böcker, mellan teckningar. I huvudet: stillbilder, kompositioner.

– Det är mörkare bilder nu, mer dystert. Det vill jag inte ha. Möjligen skulle det försvinna om jag började skissa, men jag vill inte sätta mig ner innan jag har en röd tråd. Så fort jag får en idé avslutar jag den snabbt, lämnar den. Jag förstår inte. Det kan vara det att jag tror från början att det inte kommer bli bra.

Inuti försöker han komma på nästa steg, nästa idé. Han ligger på soffan och tänker. Han går ut och promenerar. Han väntar.

– Om idéerna kommer så kommer de, men de ramlar inte in i någon snabb takt … säger Sven Nordqvist och ler.

– Nästan hela tiden tänker jag på vad jag ska göra. Det är som att jag gör jobbet genom att tänka, men jag måste sätta igång, möta svårigheterna, för att få nya idéer. Men så har det varit till och från hela tiden. Det kanske tillhör den skapande processen att hålla på så där?

Sven Nordqvist i sin tänkarfåtölj. Foto: Nathalie C. Andersson
Sven Nordqvist i sin tänkarfåtölj. Foto: Nathalie C. Andersson

Han sitter i fåtöljen framför den stora bokhyllan i vardagsrummet. Här brukar han sitta och tänka. Det svåra är att komma igång, att bestämma när det är dags att börja skissa, och när skissandet pågår: att bestämma när någonting är klart. Kanske kan detaljerna göras ännu bättre, något streck bli tydligare, bilderna få ännu mera liv.

– Jag är som mest kritisk när jag håller på. Till slut tänker jag ”nu blir det inte bättre”. Men ibland är det bra. När jag provar en annan teknik än jag brukar, då är det kul – då kan jag överraska mig själv.

Trots att Sven Nordqvist är en av Sveriges mest uppskattade illustratörer så blir han själv sällan nöjd.

– Jag kommer aldrig i det här livet bli så bra som jag vill, säger han.

Han lutar sig tillbaka i fåtöljen. Funderar.

– Det finns en del bilder jag skäms för, säger han. Det är inte enkelt att beskriva varför, men det är några bokomslag. De är dåliga, fantasilösa.

Han tar fram några böcker ur bokhyllan och visar. En bild föreställer en medeltida stad, kring 1250-tal. Han pekar på vattnet runt murarna.

– Vattnet är jättetråkigt. Det ska vara en myllrande stad här, men det syns inte alls.

En annan bild hänger på Medeltidsmuseet i Stockholm. Den föreställer Gustav Vasas intåg i staden. Människorna på bilden ser tidstrogna ut, alla detaljer stämmer, men det är något som saknas, berättar Sven Nordqvist. Det är som att det ”ska vara mer liv” i bilden.

Men känslan av att något i bilden skevar kommer inte direkt, det är först efteråt han inser att han inte är nöjd.

– Det kommer långt senare, när det är för sent att ändra.

Foto: Nathalie C. Andersson
Sven Nordqvist tycker om att snickra och vara ute i naturen. Foto: Nathalie C. Andersson

Ibland blir det lugnt inuti. När Sven Nordqvist är i naturen är det som att allting klarnar. Han ser den uppländska skogen och märker att någonting har skett. Inuti honom har det tystnat, och han är bara där, i naturen. Det är som att måla med oljefärg vid sommarstugan utan hopp om att det ska bli någonting, bara måla, för att. Alla malande tankar försvinner, inga kompositioner i huvudet väntar på att få liv.

Nästan lika tyst är det i snickeriverkstaden. När det luktar sågspån och Sven Nordqvist står ensam och mäter och funderar och snickrar, då trivs han som bäst.

– Så fort det kommer andra, då stör jag mig. Ibland tänker jag då hur jag skulle vilja vara – att jag borde prata mer, vara trevligare. Men när jag är ensam så kan jag koncentrera mig på det jag håller på med, säger han.

Sven Nordqvist har svårt för att småprata.

– Det har alltid varit mitt komplex. Jag hinner inte med när folk pratar, jag är så långsam och eftertänksam. När jag har tänkt ut vad jag tycker så har de andra redan hunnit börja prata om annat.

Han berättar om ett mingel på Nalen förra året. Han hade vunnit Expressens pris Heffaklumpen och i anslutning till prisutdelningen var där en mingeltillställning. Det var svårt att höra vad människor sa och Sven Nordqvist och hans fru hamnade i ett hörn.

– Dessutom: vad säger man till personer som P-O Engquist? Du skriver bra? säger Sven Nordqvist.

I stället sitter han ofta i sin fåtölj hemma och diskuterar med sig själv.

– Jag försöker komma på vad jag egentligen tycker, men det påverkas så mycket av andras värderingar och världen runt omkring. Jag hade väl varit en helt annan människa om jag vuxit upp i Kina på 500-talet. När jag läser böcker från förr så har de samma tankar som jag, det är kul att se. Det finns en grund som återkommer: värderingar, tankar. Resten är påbyggnader. Som när man ser en unge i Afrika och att de gör samma ljud och har samma beteende som en unge här – då tänker jag att det liksom finns hopp om det hela. När så mycket är gemensamt så borde man inte behöva slå ihjäl varandra för att den ena är sunni och den andre är shiamuslim.

Sven Nordqvist skrattar åt roliga människor och Monthy Pyton
Sven Nordqvist skrattar åt roliga människor på tv, till exempel gänget i Monthy Pyton. Foto: Nathalie C. Andersson

Om Sven Nordqvist

Namn: Sven Nordqvist.
Ålder: Fyllde 70 år den 30 april 2016.
Bor: Södermalm i Stockholm och i sommarstugan i Roslagen på sommaren.
Familj: Fru, två vuxna barn.
Gör: Tecknare och illustratör, barnboksförfattare. Mest känd för Pettson och Findus, samt illustrationerna till Mamma Mu-böckerna.
Skrattar åt: Roliga människor på tv, bio eller bland kompisar. Och Monty Python.
Lyssnar på: Bland annat klassisk musik och Pink Floyd.
Övrigt: Har varit engagerat ideellt i Amnesty. Tycker om att snickra, promenera och spela datorspel. Spelar Civilization och andra spel där man bygger världar.

Sven om att spela datorspel: ”Jag gillar att bygga upp mycket från ingenting. Men jag väljer alltid så lätt nivå att jag klarar av det. De bästa spelen är de där det inte finns några fiender som kommer och förstör.”

Sven om sig själv: ”Jag är en snäll typ som inte är så bra på att slå näven i bordet. Tror i första hand människor om gott.”

Sven om kreativitet: ”Ingen har blivit berömd av att vara vanlig. Det visar sig gång på gång. Det är det som är konstnärens uppgift: att vara stigfinnare och utforska det okända, leta efter sanningar och nya sätt att se på världen.”


 

Om artikeln:
Intervjun genomfördes under 2015 och publicerades 2016-05-22. Texten är skriven av frilansjournalisten Nathalie C. Andersson. 

Om du gillar texten, skänk gärna några kronor till Läkare utan gränser-insamlingen. (För att journalistik som går på djupet behövs, och för att vi tillsammans kan göra världen lite bättre).