Rensar bland gamla filer och hittade den här bilden. Det är ett citat, en mening jag skrivit en gång i en chatt till en vän. Och på något sätt kändes det här citatet bara rätt just nu.

För oavsett hur mycket jag hetsar och jobbar (både ideellt och på mitt betalda jobb) så återkommer jag alltid till denna insikt: det spelar ingen roll hur mycket jag hinner. Det spelar bara roll om jag hinner leva under tiden som jag gör allting. Det enda som spelar någon roll är att vara närvarande.

Sanning är närvaro. Allt annat är stoft.

Och jag vet inte varför jag alltid glömmer bort det här och kommer på det så där av en slump, genom påminnelse från mig själv och mina gamla tankar. Jag vet inte varför det är så lätt att hamna i den här storstadshetsen. Varför det är så svårt att hålla fast vid gamla ideal …

Enda lösningen är att åter och återigen tillåta mig själv att stanna upp. Fundera. Andas. Påminnas. Vara närvarande igen. Leva vidare. Känns ju som en evig cirkel, men hellre stunder av närvaro än ingen närvaro alls, antar jag.

Det är ju ändå rätt fantastiskt att vi människor föds med ett medvetande och att vi har förmåga att förändra oss själva. Förmåga att växa.

Att det sedan tar tid och ofta är väldigt jobbigt får man väl leva med. Det är ju ändå resan och delmålen som gör mödan värd …