Om journalisten Nathalie C. Andersson vore en katt kanske hon skulle se ut så här.

Jag hittade en teckning under en hög med gamla papper. En bild på en katt, rättare sagt mig som katt ifall jag hade velat vara en sådan. Det påminde mig om ett reportage jag skrev när jag var webbreporter på Metro i våras.

Min chef hade nämligen fått en idé. Efter att ha sett en grupp människor utklädda i djurdräkter på stan tyckte han att vi skulle skildra denna subkultur. Människor som klär sig i djurdräkter – det är väl läsvärt?

Jag blev den som fick ta mig an det ärofyllda uppdraget. Jag skulle ta reda på mer om furrykulturen och hitta några furries som ville träffa mig för en intervju. Det var lättare sagt än gjort. De som tycker om att gömma sig bakom en djurdräkt är nämligen inte de första som tar av sig masken och säger ja till en intervju när Sveriges största tidning ringer.

Jag började dock söka runt på nätet, läste och skrev i diverse forum och hittade till slut ett gäng furries som gick med på att träffa mig en kväll i maj. Vi sågs först i Hagaparken för att de skulle få visa sina djurdräkter och hade senare en trevlig intervju på en pizzeria i Solna. Och det var då en av dem ritade furrybilden av mig som katt.

Hemma på redaktionen veckan efter skrev jag ihop en artikel. Mina furryvänner ville läsa igenom sina citat och godkänna dem kollektivt. Men när de läste sina citat (som de för övrigt godkände) blev de rädda att jag hade porträtterat furrykulturen fel och sa att de inte ville att jag skulle ha med ”det där” eller ”det där” eftersom människor kunde skapa sig fel bild av subkulturen.

Vad gör man? Efter lite mejlande fram och tillbaka ringde jag upp deras talesperson och högläste hela artikeln för honom. Alla 5 800 tecken, inklusive mellanslag.

Antagligen var det osäkerheten om vad jag skrivit som var det värsta, för när jag väl läste artikeln tyckte han inte alls att texten var särskilt farligt, och godkände rasket. Hurra.

Intervjun resulterade i en sidan-fem-artikel i Metro som publicerades den 11 juni 2012. Till pappersversionen fick jag korta ner 5 800 tecken till 2 000 tecken. En utmaning. Tanken var sedan att den långa versionen skulle hamna på Metro.se, men en miss i kommunikationen efter att jag hade slutat gjorde att det inte blev så. Och därmed har fullängden av detta djuplodande reportage (nåja) förblivit oläst.

Men inte nu längre. Nu kan den som vill fördjupa sig i subkulturen furry genom att läsa hela texten nedan. Väl bekomme.

 

Furries
Katten Trax, schakalen Jake och hunden Dopey poserar framför kameran. Foto: Nathalie C. Andersson

Deras hobby – att klä sig i djurdräkter

De har som hobby att rita, identifiera sig med och klä ut sig till människoliknande djur. Metro träffade några furries för att utforska en allt mer omtalad subkultur.

I plastbrickan har Kalle dolt sitt hemliga jag. Gömt bakom det vanliga jobbpasserkortet finns där en tecknad bild på en antilop. Så väl dold att ingen annan än han själv kan ana att den finns där. Antilopen är Kalles fursona, bilden av det djur han identifierar sig med och har som avatar på nätet. Hans hemliga liv.

Kalle är furry och han är inte ensam. I Sverige finns troligen ett tusental som räknar sig till furrykulturen. En subkultur där antropomorfiska djur står i centrum.

– Många vet inte vad furry är, men om jag berättar på ett enkelt sätt så går det ut på att vi uppskattar förmänskligade djur. Djur som går på två ben, talar och så vidare, säger Ethan.


Kalle och Ethan är två
av de sex furries som har gått med på att träffa Metro. Att få människor att ställa upp är inte helt lätt. Många vill inte berätta för föräldrar och jobbarkompisar att de är furries.

– Jag har alltid varit furry, jag visste bara inte om det. Jag har alltid gillat djur och haft mjukisdjur i baksätet. Men om jag skulle kalla mig furry utan att få förklara skulle arbetskamraterna kanske börja mjaua i lunchrummet, säger Trax, som är fursuiter och brukar ha på sig kattdräkt.

– I kompissammanhang är det inget problem att berätta att jag är furry, men på jobbet vill jag bli bedömd för det jag gör. Jag vill inte att en annorlunda hobby ska kunna ligga mig i fatet senare när jag söker jobb, säger Trax.


Fursuits, fursona, furvirring?
Furrykulturen är en relativt okänd subkultur som dock har blivit allt mer uppmärksammad de senaste åren. Uppmärksamheten har kommit i form av tv-program som ”Outsiders” och ”Svenskarnas hemliga liv” som tar upp det extrema med kulturen. Journalistik som handlar om de furries som känner att de egentligen är djur, som tycker att de har en djursjäl och som tänder på pornografiska bilder på människoliknande djur.

Men verkligheten är inte alltid så extrem – och mediebilden av furriesarna som sextokiga wannabe-djur är inte helt mångfacetterad.

– Det är inget som stämmer in på mig eller någon jag känner, säger Evelina.

– Det handlar inte om sex mer här än i någon annan del av världen, säger Trax.


Ethan och Evelina tycker att
mediebilden av furries är överdriven. De allra flesta furries är inte extrema, men även de som är det får plats i furrykulturen.

– De är med på samma villkor, vi funkar bra med de människorna med. Vi kan ha kul tillsammans. Vi har alltid något gemensamt, säger Evelina.

– Det gäller att fokusera på det som förenar oss i stället för det som skiljer oss åt, säger Ethan.


Ungefär en femtedel av alla furries
äger en fursuit. En pälsdräkt, helt enkelt. Dräkten kan se ut som vilket djur som helst och en fursuitare kan ha den på sig på träffar eller bara hemma i lägenheten.

– Det finns en del som tycker att det kan vara lättare att vara sig själv i dräkt. Dräkten kan sätta insidan på utsidan. Jag blir lite av en annan person. Min dräkt Jake är lite den jag vill vara – och lite blir jag den som Jake är, säger Ethan.

Med dräkten på sig blir han schakalen Jake. Han blir sprallig, kramig, fotogenisk. Gör kaninöron när folk fotograferas, sträcker upp handen till en high five med alla barn som kommer fram.

[Not a valid template]

När Metro träffar furriesarna i Hagaparken är schakalen Jake med. Tillsammans med katten Trax och hunden Dopey kastar de frisbee och sparkar gummiboll. Det dröjer inte länge innan gruppen drar uppmärksamhet till sig. De pälsbeklädda fluffiga dräkterna inbjuder till kramar.

En pappa med sin lilla dotter rör sig långsamt fram mot djuren. Blyga till en början, djärvare allt eftersom, glada hela tiden. Till slut nuddar dottern en av furriesarna och spricker upp i ett stort leende.

Men det är inte bara barn som blir glada. Även fullt vuxna människor kommer fram och kramas. Att hälsa på människor i djurdräkt tycks gå utanför ramarna för de vanliga normerna. Det är okej att krama en främmande furry.

– Den stora behållningen får vi av alla som blir glada. Alla andra tycker det är så roligt att man vågar göra något annorlunda, säger Ethan.


Annorlunda är ordet.
För många är att erkänna att man är furry likställt med att komma ut ur garderoben. Oavsett om man tar med sig en fursuit från klädekammaren eller ej.

– Det var först för tre år sen som jag visade min dräkt för mina föräldrar. Men de tyckte den var söt, berättar Ethan.

Problemet är att det inte är helt accepterat att vara furry.

– Folk i allmänhet är rädda för förändringar. De är rädda för nya saker. Och innan det är allmänt accepterat vill inte alla berätta att de är furry, säger Trax.

– Än så länge har jag inte stött på någon som varit negativ när man väl fått chans att visa och förklara vad det går ut på. Men har folk bestämt sig för vad de tycker om något är de inte öppna för andra förklaringar, säger Ethan.


För många som är med
har furrykulturen inneburit en fristad.

– Furry är världens mest kreativa fandom. Alla andra kretsar kring verk som Star trek eller Sagan om ringen, men här är det deltagarna som skapar själva. Vi fokuserar ju på deltagarnas kreativitet, säger Evelina.

Ethan håller med:

– Vi har inget centrum. Det är vi som står i centrum. Vi skapar våra egna fantasier, vår egen värld.


På ett sätt kan furrykulturen beskrivas
som en verklighetsflykt. Ett sätt att vara sig själv utanför det vanliga. Ett sätt att bli någon annan.

– Att vara furry är att utforska sig vem man är. Det är ett sätt att uttrycka sig själv. Eller så kan man bli någon annan om man vill, säger Ethan.

Nathalie C. Andersson

 

Leave a Reply