Spontantur till Vaxholm i går kväll med en vän. Ångbåtstur, samtal om livet, öl, och skratt. I mängder. Minns inte när jag skrattade så mycket senast.

Det var så fantastiskt att komma bort från allt, bara fånga stunden och komma ut i något nytt. Tuffa fram genom Stockholms skärgård och bara vara. Inte titta på klockan.

Vi såg solnedgången. Lyssnade på vågor. Blundade och kände doften av tång och hav. Upptäckte små gömda skogsstigar.

Det är så enkelt ibland. Bara åka utanför allt. Bara vara. Bara därför att. För att det är meningsfullt att vilja vara precis där man är just nu.

Jag log så mycket i går att jag fick träningsvärk i ansiktet. Och jag har fortsatt le sedan dess, för att det ibland är så härligt att leva. Och för att jag insåg någonting jag nästan glömt. Gömt där i det enkla men ändå självklara.

Själva livet: varandet.

Att se evigheten i havet, solnedgången, i allt det enkla.

”Att begrunda evigheten mitt i det brusande livet.”
– Muriel Barbery i Igelkottens elegans