I natt låg jag klarvaken. För pigg och stressad och samtidigt trött för att göra någonting annat än bara ligga där i sängen och stirra rakt ut. Det är såna där nätter som jag bara ligger och ser ljuset från bilarna passera som skuggor i taket. Små rörliga ljusspeglingar, sedan borta.

Det är också såna nätter då jag, även fast jag känner mig existentialistiskt trött, ändå är glad för att jag ligger just där. Klarvaken. För även om jag inte vet vad jag vill och känner att hela livet är en kompromiss, så är jag ändå mitt där. Mitt i nuet. Och jag vill hellre vara Mitt I, än Mitt I Mellan. Hellre mitt i nuet, bekymrad och rastlös, än mittemellan, på stressfärd genom livet mellan tusentals aktiviteter.

Så även i frustrationen finns det ljuspunkter. För ibland behöver man ta ett steg ut ur vardagsflödet och bara skåda sig själv. Totalt i mörkret. För att se vart man egentligen hamnat någonstans. Och vart man annars hade velat vara.