Ibland behöver man gå utanför det man vanligtvis gör. Just det gör jag i Nerikes Allehandas sommarbilaga från i år, i ett reportage om Bergslagsleden.

Som redaktör var jag stenhård. Varje gång någon frilansjournalist av slentrian skickade ett reportage i jag-form, av typen ”Jag mötte hen på ett kafé” så skickade jag tillbaka texten och bad hen skriva om. Eller redigerade om på egen hand. Strök vartenda onödigt ”jag”. Oftast var det allihopa. För ibland så är jag-form den bästa formen av journalistik. Men allt som oftast används det som någon slags formulär-ett-a-lösning på ett reportage eller personporträtt journalisten egentligen behöver arbeta mer på.

Därför har jag i hela min journalistkarriär, lite nördigt kanske, undvikit jag-form i reportage så långt det varit möjligt.

Tills nu.

Nyhetschefen på Nerikes Allehanda bad mig skriva någonting till sommarbilagan 2021. Jag hade gjort det tidigare och fick fria händer. So what to do?

 

Jag bestämde mig för ett knäck om natur och vandring, och besökte en etapp av Bergslagsleden tillsammans med min mor och min hund.

Vi träffade massa människor på vägen, och det blev fina citat och bilder. Men ramstoryn …

Ju mer jag vred och vände på det, desto tydligare blev det att jag var tvungen att gå dit jag sällan gått: till det litterära jag-berättandet.

Så i juni publicerades reportaget där jag, Mamman och valpen Milton vandrar i en trollsk natur. Och det är jag-form och det är litterärt och det är ungefär så där subjektivt det kan bli, samtidigt som det fortfarande är journalistik.

Och jag är stolt över texten, och tycker det är ett av de bästa reportage jag skrivit. I all enkelhet. Med alla ”jag”.

Läs reportaget i layoutad variant, och här som löpande webb-text.