Frågan: Vad händer om man sitter på ett kafé och jobbar och någon får ett epileptiskt anfall …?

Scenen: Pallas kafé i Vällingby. Jag sitter och jobbar med post-its och dator. Runt mig massor med eftermiddagskafégäster. Precis som vanligt kanske. Jag vet inte, brukar ju jobba på kontoret.

In på kaféet kommer programledaren Erik Haag med sina barn. Häftigt, tänker jag som gillar Historieätarna. Sedan fortsätter jag jobba.

En stund senare noterar jag att en kvinna har hamnat mellan ett runt kafébord och en stol. De som sitter närmast rynkar på näsan. Jag försöker avläsa situationen. Tittar, tittar på mina post-its, tittar igen. Tvekar.

 

Tankeexperimentet: vem är den första som erbjuder sin hjälp, som frågar vad som händer? Är det de som sitter precis bredvid (naturligt), är det jag som sitter två meter ifrån (inte otänkbart)? Är det kafépersonalen (vore mest logiskt)?

Nej. Det är Erik Haag, tv-programledaren. Som sitter sju meter bort från händelsen, upptagen av en diskussion med sina barn. Han tar kommando, kliver in på scenen, ställer en enkel fråga: Behöver du hjälp?

– Ja, säger den äldre kvinnan som är med kvinnan som nu ligger och skakar mellan bordet och stolen. Hon behöver hjälp.

– Vad var det som hände? Känner ni varandra? Jag känner inte dig, jag känner inte henne. Vad kan jag göra? säger Erik Haag.

Kvinnan vet inte riktigt. Hon säger att något sånt här händer ibland, har hon hört. Hon känner inte kvinnan så väl, men ja, de är där tillsammans.

Jag sitter där och tittar, oroad. Nu bryter jag in:

– Det ser ut som ett epileptiskt anfall, säger jag.

 

Några unga tjejer säger att vi borde ringa 112. Jag håller med, tar telefonen i min hand. Det uppstår en tveksamhet kring vem som ska ringa, Erik Haag går för att kolla efter personalen. En annan ung tjej kommer fram. Har en telefon.

– Ska jag ringa? säger hon.

– Ja, säger vi.

En annan stoppar ner telefonen. En äldre kvinna kommer fram, hon är skolsköterska, berättar hon för Erik Haag. Börjar prata lugnt med kvinnan som fallit till marken, som har kramper.

De lägger henne i framstupasidoläge, men lite fel. Jag tittar, går fram lite då och då och rättar till. Efter en stund faller kvinnan bakåt. Jag hjälper till att lyfta kvinnan tillbaka till sidoläget. Hon andas.

En av de unga tjejerna säger att det är viktigt att hon inte har något i munnen. Jag tänker att man kan svälja sin tunga, det är därför sidoläget är viktigt. Det är i alla fall vad jag har lärt mig på Scouterna en gång för femton år sedan.

Situationen verkar någorlunda under kontroll.

 

Erik Haag säger till skolsköterskan att han ska sätta sig med sina barn igen, ber dem säga till om de behöver mer hjälp. Han sitter vid sitt bord och fortsätter överblicka situationen, pratar med barnen, förklarar vad som händer. En ambulans är på väg.

Resten av kafégästerna bara sitter där.

En del flyttar stolar lite fram och tillbaka, så att inte stolarna ska vara i vägen när ambulansen kommer.

Men var är ambulansen? De unga tjejerna som larmat 112 undrar.

– Förra gången jag larmade var de framme på fyra minuter, säger den ena av dem.

Tiden går långsamt.

 

Tjejerna säger till kafépersonalen att de ska låsa upp en dörr som är närmare kvinnan, så ambulanspersonalen ska ha närmare att komma fram. När de väl kommer. Sedan fortsätter tjejerna att övervaka situationen.

Jag blickar på mina post-its, går in och hjälper till med framstupasidoläget, går tillbaka. Känner hur mina händer darrar. Tänker:

Vi tvekar. För vi är inte vana att bryta in. Vi är inte vana att ta kommandot, att gå in och hjälpa.

 

De som satt närmast den krampande kvinnan har gått. En äldre man och ett barn. Erik Haag och hans barn går.

Till slut kommer ambulansen. De talar snällt till kvinnan, får henne att sätta sig på båren. Krampen har avtagit, men kvinnan är fortfarande skakad.

Ambulansen gör sig redo att åka ute på planen, utanför fönstret.

Erik Haag och hans barn går förbi. Tittar in genom fönstret. Jag tittar på honom och han ler åt mig.

 

Mina händer darrar fortfarande. Adrenalinpåslag 2.0. Tiden känns utsträckt … Jag tänker att jag gjorde vad jag kunde. Ändå önskar jag att jag hade gjort det tidigare. Några sekunder tidigare.

Och jag undrar: varför var Erik Haag den första att erbjuda hjälp?

Svaret är ganska enkelt. För att han inte tvekade, för att han tog kommandot.

Jag försökte läsa av situationen. Jag tvekade några sekunder för länge. Sedan var jag i matchen. Men ett par sekunder för länge är ändå för länge.

Vi tvekar – för vi är inte vana att bryta in. Vi är inte vana att ta kommandot, att gå in och hjälpa …

Därför behöver vi öva oss.

Så nästa gång jag ser något och undrar om jag borde ingripa, då ska jag inte tveka. Då ska jag fråga direkt: behöver du hjälp? Det behöver inte vara svårare än så.

Tack för insikterna, Erik Haag.

 

Nathalie C. Andersson
Bromma, 2014-02-04