Skogspromenerade i dag och mindes en intervju jag gjorde i somras, då jag och intervjupersonen vandrade fram över grusvägar, under broar, mellan ängar. Och allting flöt på, orden flödade. Sedan stannade vi, och då stannade orden. Även öppna frågor fick ja- och nej-svar. Det kändes som att intervjua en medietränad politiker. Gick trögt.

Men så började vi promenera igen – och orden kom tillbaka. Allt kändes naturligt. Och så här i efterhand tycker jag att den här intervjun är en av de bästa jag har fått förmånen att vara med om hittills.

Det är märkligt. Jag har funderat en del över det där. Kanske var det helt enkelt så att när vi promenerade så kändes det inte alls som en intervju, utan bara som ett samtal, människor emellan. Medan intervjusituationen blev så påtaglig med papper och penna när vi väl stannade.

Alltså: konsten att få människor att känna sig trygga att berätta. Och konsten att få dem att glömma att det här trevliga som händer just nu faktiskt är en intervju.

Så jag röstar för fler utanför-lådan-sätt att genomföra intervjuer på. Mer walk-and-talk-intervjuer. Mer promenader åt folket.

Och så får man ju som journalist öva sitt minne på köpet, för det är ganska svårt att skriva anteckningar samtidigt som man promenerar och lyssnar uppmärksamt till det någon säger …