Nathalie och Isabella juni 2014
Nathalie C. Andersson och läraren Isabella Mahembe. Foto: Malin Huusmann

Det är eftermiddag på Upendo center i Iringa, Tanzania. På sandplanen mellan byggnaderna sitter läraren Isabella Mahembe, 69 år, och diskar en kastrull med stålull. Hon tittar upp när hon ser mig.

– Det blev lite mycket för kocken att göra, så jag hjälper till, säger hon.

Det är tredje gången jag och fotografen besöker centret och Isabella känner igen oss. Vi sätter oss ner för att prata med henne, strax därefter kommer en ung kille och vill vara med och prata. Jag börjar intervjua honom. Strax efter det kommer en av de män som bestämmer på centret. Han slår sig ner, Isabella presenterar oss för honom och blir sedan tyst. Intervjun vi just höll på med pausas. För att mannen har makt. För att mannen är man.

Jag ber honom vara översättare åt pojken som jag intervjuar. För att liksom hinta att vi var uppe i något, men att han gärna får vara med och hjälpa till. Strax därpå tröttnar mannen och går därifrån.

 

Jag blir fascinerad. Säger till Isabella att ”det där hade aldrig hänt i Sverige”. Aldrig att en man, eller kvinna heller för den delen, hade kunnat sätta sig ner och avbryta en pågående diskussion bara för att personen ville.

Isabella berättar att mannen är högre i rang än henne och att hon hade fått höra det om hon inte presenterat honom för oss. Hon berättar också att han tidigare varit på organisationens kontor när vi varit där och att ingen hade presenterat oss för honom, vilket hade irriterat honom.

När han talar måste hon tystna. Det är så det är.

För mig är händelsen en sådan ögonöppnare. Att världen ändå är så ojämlik. Att det inte spelar någon roll att Isabella är lärare och 20 och några år till äldre än den där mannen med den där titeln.

 

Tidigare har hon sagt till mig att hon blir glad av att prata med mig, för att jag lyssnar. För att jag inte ser ner på henne och de andra. För att jag ser dem som om vi är på samma nivå.

Jag undrar hur alla andra gör. Jag undrar varför det ska vara så svårt att lyssna. Jag undrar varför det inte är självklart att alla människor bär på en historia som är värd att lyssnas på. Oavsett om den människan är ung eller gammal, svart eller vit, kvinna eller man, heterosexuell, homosexuell eller någonting annat.

Jag undrar varför världen inte är jämlik.

Och medan jag undrar så fortsätter jag göra det som är så självklart för mig – att lyssna med respekt på andra. Och att ge mig själv respekt och tala när jag har något att säga. Oavsett om jag är för ung, för mycket kvinna, eller har för obetydlig titel i sammanhanget.

För vi är alla människor, vi har samma grundvärde, och vi förtjänar alla att bli lyssnade på.

Nathalie C. Andersson
Bromma, juli 2014