Den här veckan har jag varit tillbaka i NA-borgen som gästspelande kulturreporter på Nerikes Allehanda. Det har varit riktigt trevligt att få träffa kollegorna från i somras och utföra journalistiska storverk i det lilla. Notiser, reportage, personporträtt.
Att göra ett tillfälligt brejk i mitt arbete på Scouterna för att åka till Örebro var ett spontant men bra beslut. Jag har fått mycket nya idéer och ny energi, både inom journalistiken och till mitt projekt på Scouterna.
Hittills denna veckan är jag mest nöjd med en krönika som publicerades på kultursidan i gårdagens Nerikes Allehanda. Kommer här för den som vill läsa:
Lek, för allt i världen, lek
Krönika publicerad i Nerikes Allehanda onsdag den 19 september 2012
När jag var liten lovade jag mig själv att aldrig bli vuxen. Att aldrig fastna, att aldrig bli färdig, att aldrig sluta leka.
Barn har det där nästan automatiskt. Förmågan att när som helst kliva in i en annan värld, att ta ett vardagligt föremål och i leken göra om det till någonting storslaget och vackert. En penna blir ett lasersvärd, en kompass en intergalaktisk radarmätare. Världen blir full av möjligheter. Oändlig.
Sedan glömmer vi bort det där, tappar förmågan. Att leka blir töntigt. Vi ska sminka oss, klä oss häftigt, säga precis rätt saker vid rätt tillfälle. Vara rätt, helt enkelt. Och att vara rätt blir att vara inrutad, att begränsa sig själv eftersom man skall göra det som andra vill att man ska göra.
Då fastnar man – och det är därför jag värjer mig och gör precis tvärtom. Jag sjunger barnvisor på kontoret, citerar Mamma Mu så fort jag får tillfälle, dansar på vägen till kaffemaskinen. Är scoutledare och berättar improviserade sagor för barnen.
I sommar genomförde jag en av mina största lekaktioner. Jag var ansvarig för temat på ett stort scoutläger och lyckades dra med mig ett femtontal vuxna för att göra äventyr för 1472 barn och ungdomar. Vi klädde ut oss i 1700-talskläder i en vecka, spelade roller och skapade en enorm lekvärld där alla fick vara med.
Och barnen älskade det. Det spelade ingen roll om de var åtta eller femton år. De spelade med, retades, uppfann saker, dansade, sjöng. Lekte. För att vi vuxna hade visat att det var okej, att det var roligt.
Jag har sällan haft så kul. Och jag har sällan fått så mycket hopp om livet som när jag såg alla de här vuxna människorna ägna elva timmar om dagen åt att leka med massor av barn och ungdomar som de aldrig har träffat förut.
Det är vackert, det ger mig hopp – det gör mig verkligen glad inuti själen.
Så därför fortsätter jag att streta emot vuxenheten. Därför fortsätter jag att leka. För ju fler vi är som visar att det är okej att vara lite barnslig och kreativ, desto mer okej kommer det att bli. Så stäng av tv:n, ta fram legot, kläck fram dina galnaste idéer under jobbspåningsmötet, gör en frågesport, hoppa i vattenpölar, berätta sagor om kvällarna. Skapa en egen lekvärld.
Lek, för allt i världen, lek. För ärligt talat, vad har du att förlora? Och vad är det du missar om du inte försöker?
Nathalie C. Andersson