Innan jul intervjuade jag en kille för ett personporträtt till medlemstidningen Scoutmagasinet. Jag hade träffat honom på ett scoutevent och han hade en bra story. Jag tyckte därför det vore trevligt att få träffa honom vid annat tillfälle och intervjua honom.

Så vi fick till ett möte. Intervjun gick rätt bra och vi hade trevligt – ändå tills jag hade skrivit artikeln. Då tyckte han att jag hade hängt ut hans privatliv. Det var förstås lite jobbigt eftersom jag försökte vara professionell och hade tydliggjort att vi träffades för en intervju, och att det som berättades således berättades för en journalist.

Men jag hade verkligen ingen lust att bli osams med någon, så jag sa att vi kunde skippa att publicera artikeln ifall det kändes jobbigt. Det ville han dock inte och till slut lyckades vi hitta en kompromiss som båda var nöjda med. Slutet gott, allting gott.

Missförståndet då? Tja, det kan lätt bli så när man gör intervjuer till medlemstidningar. För människorna kommer automatiskt närmare en själv än när man intervjuar någon riksdagspolitiker.

Det viktigaste är att vara tydlig med att mötet man har är en intervju, att den ska publiceras i tidningen och att man vill hålla det privata mötet och intervjumötet, journalistrollen, separata. För att det inte ska uppstå några intressekonflikter.

Artikeln publicerades i det senaste numret av Scoutmagasinet (nummer 2 2012). Personligen tycker jag att det till sist blev en av de bästa artiklar jag skrivit för scouttidningarna.

 

Pokermarker. Foto: John Nyberg/Stock.xchng

 

Från spelberoende till scouttroende

Från pokerfejs till polisförhör till game over. För scoutledaren Gustav Sundgren har de senaste åren varit tumultartade. Efter ett långt beroende är han nu spelfri – och mer engagerad inom Scouterna än någonsin tidigare.

Trots att han hade bestämt sig flera gånger för att sluta, så var det först där i rummet som han bestämde sig på riktigt. Det var efter att han nekat i timmar att han skulle ha hotat någon. Efter att polisen hade tröttnat. Det var efter att de tagit fram en ljuduppspelare, tryckt på knappen och låtit Gustavs egen röst ljuda genom förhörsrummet: ”Du kommer aldrig att kunna bevisa det här”.

Det var efter de orden som det brast.

– Hela min tillvaro kretsade kring spel. Jag spelade som en dåre, berättar Gustav Sundgren.

Han spelade nästan dygnet runt, nätpoker. Tjänade pengar, blev av med pengar. Listade ut sätt att läsa av spelare, manipulera, vinna. Spelade ännu mer. Blev till slut nästan rädd att gå ut. Folkskygg. Hamnade på behandlingshem, blev lämnad av sambo.

– Jag förlorade allt jag höll kärt, säger han.

Bestämde sig för att sluta spela, började spela igen. Flyttade hem till sina föräldrar, gav dem fullmakt över hans personliga ekonomi, började studera. Började festa hejdlöst, tog tillbaka fullmakten, misslyckades med studierna. Spelade lite till.

Och så februari 2008, polisstationen, anklagad för ett fall av olaga hot.

– När jag efter att ha nekat i flera timmar hörde min egen röst säga ”Du kommer aldrig kunna bevisa det här”, så bestämde jag mig för att det fick vara nog, säger Gustav Sundgren.

Han började gå på alla möten han kunde gå på i Spelberoendes förening Göteborg. Tre gånger i veckan i 15 månader.

– I början mådde jag dåligt av att må bra. Jag kände mig identitetslös. Vem var jag utan spel?

Förutom mötena på Spelberoendes förening, började Gustav också engagera sig mer i Scouterna.

– Jag fick möjlighet att haka på Scouterna när det var jobbigt för mig. Jag hade en polare som var scoutledare. De var på paddelhajk, övernattade, gick på vandringshajker och gjorde massa balla grejer som jag inte fick vara med om eftersom jag inte var scout. Så jag började. Jag var 21 år och jag kunde ingenting. Jag kunde inga knopar, jag var helt lost.

Gustav började arbeta mer aktivt, var utmanarledare, arrangerade badkarsrace och gjorde massor med roliga saker. Började engagera sig mer i ledarna.

– Jag ändrade moral och började använda min förmåga att läsa av människor till att hjälpa andra. Jag ville få människor att växa i stället för att trycka ner dem, säger han.

I dag jobbar Gustav Sundgren som rådgivare på Spelberoendes förening Göteborg. Han planerar evenemang och föreläser om spelberoende. Han skriver en bok om sina erfarenheter. Han löneförhandlar om att gå ner i tid i stället för att få högre lön. Vill lägga mer tid ideellt.

– Viljan finns ju kvar och det gör allt värt det. Jag drömmer om att starta ett Spelberoendes ungdomsförbund där spelare, anhöriga och allmänheten som vill arbeta för en bra sak kan engagera sig. Det ska vara lite mer av en nagel i ögat – mer politiska utspel, säger han.

Och han är fortfarande engagerad inom Scouterna. Är upptäckarledare, går kursen Värdebaserat Ledarskap, är ansvarig för åldersteam Rover, mentor för ett roverlag, involverad i fredsprojekten Amahoro Amani och Messengers of peace.

– Scouterna betyder mycket för mig, det har gett mig en stabilitet, en klokhet. Man kan göra sin grej och vara omtyckt för den man är. Jag är helt frälst i de 14 målspåren och scoutmetoden. Scouterna är som en armé av godhet som har hjälpt mig uppskatta livet och vad som är värt i tillvaron, säger han.

Nathalie C. Andersson

Leave a Reply